Hospitaliserad

Ska det vara min lott i livet att sitta i dessa nersuttna stolar året runt.

Check

Resa – check

 

Check

Krogen – check

Väldigt bra

Jag är utskriven och ska börja leva det fria livet. Inga mer bältessängar och sprutor i arslet.

Jag har fortfarande personaltillsyn dygnet runt på boendet, men det är en stor skillnad. En bra skillnad. Fast det känns konstigt. Att röka utomhus, att äta riktig mat som inte bara är fryst och uppvärmd, att kolla på DVD.

Att vara någorlunda klar i skallen utan all medicin som de proppade i mig mot ”agitation” och andra hittepå-symptom. Utan stesolid-sprutorna och 200 mg nosinan. Huvudet fungerar. Det känns väldigt bra, men väldigt konstigt.

April 2010 till januari 2012. Aldrig mer.

Nu ska jag göra en massa saker. Jag ska ta körkort, jag ska gå på krogen, jag ska skaffa kille, jag ska resa. Det känns konstigt. Men väldigt bra.

Trött

Sluten psykiatrisk tvångsvård = släcka eld med bensin.

Gammalt

Jag läste lite i min gamla dagbok. Det är så mycket man glömmer men nu minns jag lite av förvirringen från då.

Fan vilket jävla liv man haft. Och ändå har det kännts som att jag gått runt och varit död hela tiden.

Har så mycket att uttrycka nu när jag slutat med zyprexan. Har ju ingen dator och det är svårt att skriva från mobilen. Men någon gång ska jag fan berätta den här historien.

Karusell

Imorgon kommer jag att få vara utomhus när jag går till och från bilen för jag ska på ett viktigt möte. Det kommer bli så skönt, jag ska gå så sakta jag bara kan.

Sömnhygien

Jag kan inte sova så jag höll på att skriva ett inlägg om sömnhygien men det går fan inte att skriva något vettigt på de här virriga pillren. En sammanfattning av det jag försökte säga är här.

Jag fick sömnproblem med puberteten. Jag försökte, under order, att förbättra min sömnhygien men sömnproblemen framhärdade. Jag diskvalificerade sömnhygienen, jag ville ha piller. Jag blev tungt medicinerad och fick sömnproblem åt andra hållet, hypersomni, men det gjorde inget för det passade mig väldigt bra. Nu, medicineringen till trots, är insomnian från helvetet tillbaka, och jag får fler piller. Men ändå sitter jag ju uppenbarligen här klockan tre på natten och sover inte en blund. Slutsatsen – piller är alltså inte räddningen. Åtta år senare tror jag på sömnhygienen trots allt. Lär er min läxa.

Jag ber till högre makt att jag får somna nu. De söta femton timmarna som jag behöver kan jag ju drömma om under de fattiga tre jag får.

Avbrott

Jag tog ner alla gamla inlägg för jag känner mig lite nojig.

Jag skriver i princip aldrig i denna blogg längre. Det beror på flera olika saker. För det första, de senaste åren har jag haft endast sporadisk tillgång till dator, den avdelningen som hade dator var jag bara på i 6 veckor och under den tiden hade jag ingen ork. För det andra, jag har fått kännedom om viss övervakning som jag inte känner mig bekväm med och som har gjort mig väldigt blyg, särskilt inför internet. För det tredje, det finns inget i mitt liv att skriva om som jag kan tänka mig att folk skulle vara intresserade av på ett godkänt sätt.

Jag kanske kommer att skriva ibland när jag orkar och vågar, vilket sällan händer samtidigt.